.

Vaknade i morse och skulle gå iväg på några ärenden, tittade på termometern och den stod på -18 grader...hu tänkte jag  och riggade på mig riktigt mycket med kläder...kom ut och tyckte det var jättevarmt för att vara så kallt..gick ner till Mickes jobb och talade glatt om att " den här kylan fixar jag lätt det här känns ju inte som arton minusgrader" Micke och hans två jobbarkompisar tittade på varandra och undrade vad det var för litet ufo som hade landat på planeten Vilhelmina....det var ju bara -7 grader ute och jag hade tittat fel på termometern....nu kallas det stockholmsminus....

Micke frågade om jag skulle ringa ett samtal i dag som jag egentligen borde gjort men jag sa att jag inte hade hunnit jag hade ju haft lite annat och pysslat med (eller hur?!) han flinade åt mig och jag högg som en kobra och sa " du sa ju att jag skulle komma in i Norrlandslugnet"..."ja men du behöv väl för fan int dö" han tyckte att det hade gått lite för långt tror jag :-) själv tycker jag att man ska ta seden dit man kommer..

Igår var det 20 minusgrader här så idag var det riktigt varmt med endast 10 minus! Vi tog bilen och for iväg till Östersund dit det endast är 23 mil till men det är ju bara ett stenkast i Norrlänningarnas mått mätt :-)

Lille Jack måste ju få lite saker typ säng och koppel, jag var ju inte så vidare glad över att Micke plockade ihop en påse grisöron till honom " vår lille vovve måste ju också få lite gott" löd hans ord...hujedamej stackars hund som måste snaska i sig såna tyckte jag men sa inget för vad vet jag om vad hundar tycker om men mitt ansiktsuttryck sa nog allt...

Robin har kommit in bra i klassen och han har skapat en ny trend i klassen " I stockhom har vi byxorna på halva röven"...." har man" sa de och sen så hade alla killarna det innan dagen var slut :-)

Jag vill verkligen tacka Jessica och hennes Niklas för det jobb de gör genom att "städa upp" efter mig när jag stack iväg från Salem och lämnade en del skräp efter mig i huset, tack för att ni finns!

På måndagsmorgonen tog vi bussen från cityterminalen och vi ville komma tid för att få riktigt bra platser för det skulle ju ändå ta 11 timmar att resa och då vill man sitta riktigt bra. Efter att ha sagt hejdå till min dotter Binnie, där det fälldes några tårar, så gick vi in i bussen och där satte vi oss och fick riktiga kanonplatser! Tre personer satt då redan på bussen och när det bara var fem minuter kvar för avgång så frågade jag chauffören om det vi hade tagit fel på tid eftersom det var så få där men han sa: " Du, det blir bara ni fem och så har vi en som ska på i Kramfors"  En måndag i november kanske det inte är så populärt att resa upp till lappland, bara en galen stockholmsbrutta som släpat med sig sin son för att bosätta sig där:-)

Resan gick bra förutom en tvärnit där vi nästan körde över en älg med sin kalv, en dam på bussen satt på toaletten då och hon kom ut blek i ansiktet och frågade vad som hade hänt, stackarn hon hade farit omkring därinne och jag kan riktigt se bilden framför mig.

Besviken över att inte en röd matta och blåsorkester mötte oss så blev vi desto gladare över att Micke och hans son Daniel välkomnade oss med en varm kram.

På tisdagen hälsade vi på i Robins nya skola och fick oss en rundvandring, det verkar vara en jättebra skola!
Det är 22 barn i klassen med 2 st utbildade lärare och en resurs..lite skillnad från skolorna i Sthlm. En av Robins lärare är mamma till Linda Isaksson.

Vi har pratat om hund så på kvällen var vi hos ett par som föder upp Labradorer och jag kan väl säga att jag inte varit 100% övertygad om att vi ska skaffa hund på en gång men när vi kom dit, Micke, jag och 3 barn så kom en av valparna direkt fram till mig och la sitt huvud i knät på mig och smörade på alla sätt den kunde komma på så smälte jag förstås! Så nu är vi hundägare till en 3 månaders gammal labbe vid namn Jack.

Som ni förstår så händer det mycket saker just nu och jag vet inte när jag ska hinna smälta allt....men roligt är det och jag har bara blivit väl mött vart jag än kommit, det är helt underbara människor som verkligen bryr sig och är ärligt intresserade.

I lördags kom flyttbilen och glad i hågen som jag var så hälsade jag käckt på gubbarna och de ville först "reka" lite och se hur de skulle planera packningen....första frågan: "ska allt det här med?" Lite smått orolig blev jag och svarade att "ja tycker ni att det är mycket?" gubbarna tittade på varandra och sa i kör "JA!! det hade vi inte räknat med!" Till saken hör att jag pratade med deras chef i onsdags och han fick alla uppgifter på vad jag hade.

"Jaha ja vi kör väl fram bilen och ser vad vi får plats med" Mina nerver var redan då utanför min kropp och jag kände att den här dagen blir väldigt lååång. När de hade kört ner bilen och öppnat upp så var det redan möbler och kartonger fyllt till mer än en tredjedel i bilen och det skulle upp till Norrland också. Tony den yngre av gubbarna började ringa till chefen och deras kommunikation hade väl inte riktigt fungerat kan man säga. "Lugna ner dig Lisa jag har ufört mirakel förr" sa Tony med en kraftig göteborsdialekt. De hade kört från västkusten kl 2 på natten direkt upp till mig och var väl inte direkt glada när de insåg att det här blir en tuff match.

Den första timmen sprang jag mest omkring och virrade och munnen gick i ett...till saken hör ju också att hon som flyttar in efter mig har hantverkare som springer runt och fixar badrummet samtidigt och i lördags så sågade de ut för att få dit ett fönster...ett jäkla liv med andra ord. Så när Jessica Mertins och hennes Niklas kom förbi och tog med mig hem till dem på fika så tyckte jag mig se ett lättat uttryck i gubbarnas ögon och Tony sa "det är bra om ni tar med henne för hon behöver lugnas ner". Jag kunde nästan se dem utföra en glädjedans när jag hade lättat därifrån :-)

Efter 2 timmar ringde de ner mig och ville göra en deal...hjälp! vad kunde det vara? De hade några möbler som de ville att jag skulle lämna och som kompensation så skulle de dra av en summa på flyttbetalningen. Vi gjorde en deal och Tony utförde ett mirakel allt annat kom med! Jag vill verkligen ge gubbarna en eloge för de var glada och skojfriska trots att de hade räknat med 1 timmes packning men det tog mer än 5 timmar! Det kan inte heller varit lätt att ha en hysterisk kärring som springer omkring och tjattrar hela tiden.

På söndagseftermiddagen så anlände flyttlasset till det nya huset uppe i Vilhelmina och Micke, min fina lapp, tog emot det och ingenting var trasigt vad vi vet än för vi får ju inte börja packa upp förrän den 3:e när huset blir vårt.
Fortsättning följer....

Idag har det varit avtackning på jobbet. Och som vanligt kan jag inte hålla tårarna borta.
Många varma kramar blev det och en del fina presenter, b.la mössor, tofflor och vantar. Nu är det snart dags för flytten att gå av stapeln. Lasset går på lördag och jag själv på måndag efter en helg spenderad med mina döttrar och mitt underbara barnbarn Neo.
Här kommer ni att kunna följa mitt äventyr från Stockholm till Vilhelmina.